Flamenco på Kanarieöarna

Flamenco kommer från Andalusien

I UNESCO:s beskrivning är flamencos hemvist Andalusien i södra Spanien, med rötter som sträcker sig in i Murcia och Extremadura; konstarten upptogs i registret 2010. Ingenting i den beskrivningen pekar mot Atlanten. Så när du ser flamenco i Puerto de la Cruz ser du en konstform från det spanska fastlandet, framförd på en ö med egna musiktraditioner. Det är ingen brist. Det berättar helt enkelt vad du kan förvänta dig: andalusisk sång, gitarr och dans, inte kanariskt folklore.

Öarna har sin egen musik

Wikipedia kallar isan för öarnas mest kända och mest karaktäristiska traditionella genre, en lokal variant av jota med stora variationer mellan öarna. På vissa håll leder en försångare dansarna in i en allt mer komplex kedja. Tajarasten inspirerade troligen kanariedansen, som spreds över Europa kring slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Folían och malagueñan räknas bland öarnas populära danser. Dessa former har sina egna rytmer och sina egna steg, åtskilda från flamencos palos.

Timplen

Instrumentet som förknippas starkast med kanarisk folkmusik är timplen, beskriven som ett traditionellt femsträngat knäppinstrument från öarna, med tillverkning som började på 1800-talet. Vissa musiker på La Palma och i norra Teneriffa utelämnar en sträng och spelar en fyrsträngad version, som förespråkare för femsträngat anser vara mindre traditionell. Timplen beskrivs som lik en ukulele, och den är ett annat instrument än flamencogitarren, som är byggd lättare och smalare än en klassisk gitarr.

Den kubanska tråden

Wikipedia noterar en stark koppling mellan kanarisk och kubansk musik, och band till andra karibiska traditioner genom handel och migration. Flamencon har sin egen kubanska koppling. Cantes de ida y vuelta, tur-och-retur-sångerna, är flamencoformer som uppstod i ett utbyte med Latinamerika, främst Kuba, och återvände till Spanien; guajiran, baserad på den kubanska punto guajira, är standardexemplet. Båda traditionerna bär kubanskt inflytande, i olika former.

Läs nästa: Flamenco förklarad för nybörjare

En kust som tidigt välkomnade besökare

Wikipedia säger att Orotavadalen och Puerto de la Cruz var bland de första semesterorterna på Kanarieöarna. Bland besökarna i början av 1800-talet fanns William Wilde, Alexander von Humboldt och Sabin Berthelot, och den verkliga turismboomen kom på 1950-talet. Brittiska invånare byggde den anglikanska All Saints Church, och staden har den äldsta anglikanska kyrkogården på Kanarieöarna. En stad med den historien av utländska besökare är ett naturligt hem för en kväll riktad till dem.

Vad du faktiskt ser

På en föreställning som den på Casa Ábaco får du höra cante, se baile och lyssna till toque – de tre hantverk som UNESCO identifierar. Du ser inte en teneriffansk folkdans. Byggnaden är däremot kanarisk: en herrgård i öns egen stil, i trä och vitkalkade väggar. Blandningen av spansk konst och öns miljö är det som gör kvällen särpräglad, och det är anledningen till att föreställningen är värd att planera kring.

Att höra öarnas eget sound också

Om du vill uppleva Kanarieöarnas egen musik under samma resa, leta efter föreställningar som annonseras som kanarisk folklore, där du sannolikt får möta timple och danser som isa och folía. De är en separat kväll från en flamencoföreställning, med andra instrument och andra rytmer. Att höra båda under samma vecka är det snabbaste sättet att lära sig skillnaden med örat.

Vem detta inte är för

Om du kom till Teneriffa i hopp om att höra flamenco som en ötradition kommer en flamencoföreställning inte att leverera det, eftersom konstarten är andalusisk. Om du är ute efter folkdans i regionala dräkter passar den kanariska folklorevägen dig bättre. Och om du vill ha den mest traditionella andalusiska miljön kommer en föreställning i Andalusien alltid att vara närmare källan än någon vid Atlanten.